Maggie Stiefvater har tidigare skrivet bland annat "Frost-trilogin". Hon har även kommit ut med första boken i en ny serie "Raven boys".
Jag har tidigare läst två av böckern ai Frost-trilogin. Som jag tyckte var rätt så bra. Men har av någon anledning inte kännt ett behov av att läsa sista.
Hur som haver blev jag i varje fall väldigt glad när jag fick "Dödsritten" på min lista för nyinköpta böcker att läsa och välja ut från till en bokpresentation för högstadielärare. Jag hade höga förväntningar.
Och jag blev inte besviken! Snarare överväldigad. Denna bok var så mycket bättre än jag hade föreställt mig. Det känns som att Maggie Stiefvater har förfinat sitt skrivande och utvecklat en skrivstil som tilltalar mig ännu mer än tidigare. Antingen det eller så var det själva idén (som jag tycker är fantastisk) som verkligen naglade mig fast i boken.
Boken: Thisby är en karg ö med något magiskt över sig. Stranden är också den karg och hård, farlig året om. Men farligast i November. Det är då Capaill Uisce drar mot land.
Capaill Uisce är hästar. Men inte vilka hästar som helst, vattenhästar. Det lever i vattnet, älskar havet, dras till djupet. Luktar saltsänk och blod. De är betydligt större än en vanlig häst och starka som oxar. De lever på kött och är blodtörstiga rovdjur. Att närma sig dem är som att be om en fribiljett till döden. Det är livsfarligt. Ändå finns det en tradition på Tisby. Ön älskar vattenhästarna. I många generationer har man fångat vattenhästarna, försökt tämja den och ridit på dem i den stora tävlingen, Scorpioloppet. Inte alla överlever det loppet. Capaill Uisces rovgiriga tänder får man akta sig för, men kanske ännu mer havskanten. Havet lockar vattenhästarna konstant och har man otur drar hästen med sig sin ryttare till sin grav i havet.
Sean Kendrick såg sin pappa dö i just det loppet. Han är nu en ung man och den bästa ryttaren. Han har vunnit fyra gånger. Han jobbar åt Malvern. Han som äger mest hästar på ön, en hästuppfödare som säljer till fastlandet. Malvern äger också Corr. Seans älsklingshäst, en vattenhäst. Och det märks tydligt att de har ett märkligt band. Ingen kan tala med vattenhästarna som Sean kan.
Puck är den första kvinna som ska tävla någonsin. Allt för att hennes bror ska stanna kvar på ön en liten stund till. Men hon ska inte tävla på en vattenhäst utan en vanlig häst, hennes älskade Dove. Ren idioti tycker de flesta, en säker död. Dove är liten i jämförelse med alla vattenhästar och skräckslagen när hon känner vilka de är hon ska springa mot. Både Sean och Puck behöver den här vinsten. Men bara en kan vinna, och de båda hoppas på att vinna och överleva.
Det är inte bara människorna på ön som bör akta sig för Capaill Uisce, även djuren befinner sig i fara och känner magin som flödar genom vattenhästarna.
Boken är spännande redan från början av boken, och spänningen håller i sig. Den mildras inte utan trappas snarare upp. Spännande rakt igenom, kapitel efter kapitel. Jag förstår inte hur man lyckas skriva så att man behåller spänningen sida efter sida. Det är skickligt gjort.
Kapitlen är korta oftast bara tre-fyra sidor. Berättarrösterna är Puck och Sean, ungefär vartannat kapitel. Man får följa dem på sina olika håll och lite senare när de möts. Man förstår tidigt att det kommer uppstå en attraktion mellan dem. Eller det blir snarare en fascination av varandra. Egentligen en liten del i berättelsen. Deras kärlek är precis lagom spännade, försiktig och inte sliskig, snarare äkta. Inte alls den största handlingen i boken. Vilket jag är glad för. Resten av boken är en kärleksförklaring till hästar, vattenhästar, den karga ön. Men det är Sean och Puck som för historien framåt. Hela berättelsen är karaktärbaserad och man får veta händelserna utifrån det som de går igenom.
Jag skulle absolut inte kalla detta en hästbok! Även om kärleken till just dessa vattenhästar är oerhört stark på ön Thisby. Istället är det en bok om vänskap, kärlek, hämnd, lojalitet och mod. Den passar många läsare. Killar som tjejer tonåringar, unga vuxna och även vuxna skulle jag vilja påstå.
Ännu en sån där bok som jag inte ville skulle ta slut. En riktig favorit. Jag önskar att det fick komma en till bok om samma ö. Egentligen önskar jag inte det för det skulle nog inte bli lika bra. Men jag vill stanna kvar på Thisby tillsammans med Puck och Sean och Capaill Uisce.
Nu hoppas jag på att jag ska älska första boken i "Raven Boys" lika mycket.
"Jag blir ganska glad för leendet,
för pappa sa en gång att man ska vara mest tacksam
för de gåvor som är mest sällsynta." (Puck s 179)
En fin tanke!
Läs även andra bloggares åsikter om
Provläs på bokus
Länk till adlibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar