Pelle Puck och Björnligan
Pelle Puck avvaktande utvisning
av Bengt Ingelstam
I den första boken om Per Pulsén (Pelle Puck gul och blå) får vi läsa om när han flyttar till Norrland och börjar i en ny klass. Vill du läsa vad jag skrev om första boken kan du läsa här.
I den andra boken Pelle Puck och Björnligan så ska Pelle spela i sin första cup som heter Björnligan. Pelle har fått börja träna med sina egna klasskompisar och även med de tuffa killarna som går i trean. Ibland går det jättebra för Pelle och ibland mindre bra. Men han är en väldigt bra back tycker de flesta.
I den tredje boken Pelle Puck avvaktande utvisning har Pelle bestämt sig för att han vill bli målvakt. Hans mamma är inte särskilt glad över det och inte lagkamraterna heller. Pelle är bättre som back än målvakt. Den enda som tror på honom är Mayhar, Pelles bästa kompis. Men Mayhars uppehållstillstånd har gått ut för ett par år sedan. Och polisen kommer för att skicka hem dem. Det blir ett äventyr för Pelle och byn Mittnäs för att rädda familjen och låta dem vara kvar i Sverige.
Böckerna är snabblästa böcker med enkelt språk för de unga läsarna.
De är bra tycker jag. Men kan tycka att det blir mer fokus på historierna runtomkring än själva ishockeyn. Men med det sagt så finns det mycket man kan prata om i böckerna. Framförallt den sista där Mayhar blir utvisad från Sverige.
Jag fick till och med lära mig något nytt. Målvakter har tydligen speciala skridskor som är planslipade för att kunna åka i sidled. Det visste jag inte! Fast jag följer mitt lag i SHL med stor lojalitet!
Efter sommarlovet så har saker och ting förändrats. De har börjat sexan. Majken tycker att Tessan, hennes bästa vän, helt plötsligt bara vill prata om killar. Hon fattar inte alltid vad de menar och Tessan verkar inte alls vilja prata med henne om det. Istället pratar hon med Belinda, som de egentligen inte alls gillat.
Helt plötsligt är Majken inte alls cool. Hon spelar fiol och vill inte alls prata om eller med killar särskilt mycket. Men så träffar hon Ivan en dag när hon väntar på Izzy, hennes fiollärare. Ivan spelar gitarr och är ny i skolan. Inte så att Majken blir kär men hon kommer på en plan.
En plan för att kanske få bli lite inne i gänget igen. En plan att visa att hon visst kan prata både med och om killar. Allt för att Tessan ska vilja vara som bästa vänner igen. Majken kommer dock på planen mitt i natten och när hon redan berättat om den för Ivan så verkar det inte längre som en så smart idé. Det där med att låtsas vara "lite ihop" när man inte ens vet vad man ska göra eller prata med om när man är ihop...
Johanna Lindbäck har skrivit många böcker för ungdomar. Det är hennes första bok för den lite yngre målgruppen. 9-12 år. Den är skriven på hennes vanliga sätt med ungdomars språk. Det är ett speciellt språk. Men det funkar bra och gör boken trovärdig. Och som vanligt skriver hon med lokal anknytning till Norrland, framförallt Umeå. Alltid lika roligt!
En bok som beskriver hur det kan vara att börja sexan. Börja bli kär eller inte kär, eller kanske det där mellantinget då man inte riktigt vet. Om vänskap och hur även den förändras när man helt plötsligt befinner sig på olika faser...
Vi har ett projekt med denna i tre årskurs femmor. Ska bli intressant att höra vad de tycker om boken.
Visst vet ni förresten att Johanna Lindbäck är vår nästa läsambassadör?!
Kolla in hemsidan...här.
"Djurvänner" av Anton Marklund
En omtalad bok här i Norrland. Speciellt mina trakter då det är en Västerbottensförfattare. Han debuterar med denna bok och han gör det bra.
Den utspelar sig i ett litet samhälle i Västerbotten. Johannes bor där med sin familj. Han är en intelligent tonåring men inte riktigt på samma sätt som alla andra. Han är autistisk. Han förstår inte saker och ting på samma sätt som dom andra i klassen. Vilket leder till att han missförstås och omvärlden ser hans fel medan hans föräldrar ser det goda. Han luras till bus av sina jämnåriga klasskamrater. Han gör det för att han vill vara med, han vill inte vara utanför.
Boken är berättad ur tre perspektiv. Johannes, mamma Mona och pappa Lennart. Marklund har lyckats bra med att skilja dessa tre karaktärers språk. Mona är det som får berätta mest. Jag undrar lite varför...det hade varit lika intressant att se det från pappans och Johannes håll.
Men boken är bra. Riktigt bra. Språket flyter på. Och trots att det är en tragisk bok med ett tungt ämne så är den förvånansvärt lättläst. Men inte lätt bortglömd. Den kommer nog stanna kvar länge i tankarna. Om än inte konstant så för att dyka upp i eftertänksamma stunder.
En bok man inte borde missa!
Jag vill dela med mig av ett utdrag ur boken. En av mina favvosidor...
"Korten blev fina.
Först fotade jag när folk satt och tittade bakåt i kyrkan. De korten ser roliga ut för man ska ju titta framåt. Och så är de roliga för pappa tänker inte på att vi långt fram kan se honom. Jag tog ett par bilder när han försökte göra mamma glad. De var långt borta, men jag zoomade så man ser ändå ganska bra vad han gjorde.
När mamma är sådär jätteledsen måse man ibland göra henne glad på konstiga sätt. Man måste fysiskt chocka henne, heter det.
Först är det en bild då pappa skakar enne. Den bilden är bra för pappa är skarp och mamma suddig. Att mamma är suddig beror inte på att jag rörde kameran. Det lärde mamma mig när hon visade hur man för över bilderna till datorn. Nä, mamma är suddig för att hon inte är stilla. Det är inte hennes fel, men det är därför.
Det ser häftigt ut. Nästan som hon är ett spöke.
Näst bild är på då pappa slår mamma. Inte hårt, bara löst på kinden. Egentligen får man inte slå någon annan, inte ens med handflatan. Men pappa gjorde det för han ville vara snäll mot mamma.
När mamma fick se korten tittade hon länge på just det kortet. Hon sa att jag var duktig som lyckats ta precis när handen träffar kinden.
Hon tyckte om det kortet. Hon sa att man inte får slåss, men att det där var annorlunda. Ibland måste man göra sådant man inte vill, för att det är det rätta att göra.
Sedan sa hon att jag skulle titta på pappas andra hand, den han inte slår med. Han håller den runt hennes axel, som om han mitt i det att han måste slå henne, samtidigt kramar henne.
Hon tittade länge på den bilden. Sedan suckade hon.
Sista bilden är på människorna i bänkarna igen. Mamma tittade bara snabbt på den innan hon klickade bort rutan. Hon sa inget, men rynkade pannan. Det gör hon när hon inte tycker om något.
Kanske såg hon inte det som är bra med den? Att de som sitter långt fram och kan se över räcket, ser annorlunda ut i ansiktet än de som sitter längre bak?
"Folk", sa hon bara. "De förstår inte.""
