Bokhataren av Christina Wahldén

I klassen har de kommit en ny lärare, en vikarie. Och till klassens förvåning så svär hon. Hon använder svordomar när de ska jobba med ordklasser. Helt plötsligt är svenskan kul. Trots att Olle hatar att läsa och skriva. Olle vill bara åka skoter, jaga och fiska.

Men så på discot ser han en tjej, som visar sig vara döv. Nu måste han skriva. Och till råga på allt så älskar hon att läsa. Suck. 

Vad gör man inte för kärleken. En lättläst bok om oviljan att läsa. Om man har svårt att komma igång att läsa passar den både textmässigt med korta enkla meningar och inte så många sidor. Men även innehållsmässigt kan boken locka med ett innehåll om andra ovilliga läsare.

Christina Wahldén är också en författare som har skrivit mycket. Hon har skrivit många lättlästa böcker och extra lättlästa för ungdomar. Men även tjockare böcker för ungdomar. Hennes böcker handlar nästan alltid om ett aktuellt ämne och ofta tunga, svåra ämnen som är oerhört viktiga att ta upp. En oerhört bra författare som kan konsten att beröra och uppröra med sina texter.

Eva Westerberg är specialpedagog för unga med dyslexi. Hon använder sig av en arbetsmetod där hon använder sig av svordomar för att lära ut ordklasser. Christina har använt sig av denna arbetsmetod i boken. Ett mycket effektivt sätt att lära ut bland högstadieelever kan jag tänka mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokhataren, Christina Wahldén

Länkar till bokus, adlibris

Projekt Rosie av Graeme Simsion

Vad? Don Tillman är 39 år och har precis bestämt sig för att han ska gifta sig. Men han vet inte med vem än. Han bestämmer sig för att göra det till ett projekt. Porjekt Fru. Han skriver ihop ett grundligt frågeformulär och tänker att på så vis kan han ju eliminera de som han ändå inte kommer passa ihop med.
Don har ett inrutat liv, sturkturerad forskare och har lite svårt för att träffa kvinnor eftersom han inte riktigt passar in i sociala sammanhang.

Rosie Jarman en snygg och spontan tjej som jobbar som bartender. Hon är allt tvärtemot för vad Don söker efter. Ändå vänder hon upp och ner på hela hans liv. Han hjälper Rosie i jakt på att  hitta sin biologiske far. Och allt eftersom tvingas han rubba sina inramade rutiner. Och han märker att det inte är så farligt.

Jag? Lyssnade på boken medan jag stått och målat fönster. Stått och småskrattat för mig själv. En mysig, rolig och helt knäpp historia. Man blir underhållen rakt igenom från första till sista sidan. Historien är charmig och karaktärerna lagom udda för att göra den rolig. Men inte så udda att det verkar otroligt.

Och? Tänkvärd. Visst kan man hitta kärleken trots att man så olik alla andra.

Läs även andra bloggares åsikter om Projekt Rosie, Graeme Simsion
Länk till bokus, bokus, adlibris

Alltid för er: en sann historia av Gunilla Lindh och Cecilia Berglund

Vad? Gunilla är en kvinna som alla andra. Hon träffade en man i Tyskland, blev kär och gifte sig. De var lyckligt gifta och var det där paret som alla ville vara. De arbetade, reste, umgucks med vänner livet var utan problem.

Men så kom första barnet och med det också problemen i förhållandet. När Gunilla upptäckte att hennes äldsta barn inte var på samma utvecklingsnivå som andra barn i samma ålder började en oro. En oro som hon fick bära helt själv eftersom maken varken ville se det eller prata om det.

De fick fler barn och märkte samma utvecklingsstörning bland alla barnen. Helt plötsligt vändes Gunillas liv upp och ner, helt och hållet. Alla tre barnen blev diagnostiserade med autism, utvecklingsstörning och utvecklingsförsening. Endast tre fall i världen fanns dokumenterade innan med samma störning som är ett resultat av en genmutation. Sannolikheten att Gunilla och hennes man skulle bära på samma recessiva gen som gav utslag på barnen är i stort sett obefintlig.

Under tiden lämnar Gunillas man henne för en annan kvinna och ett nytt liv i Tyskland. Hennes mamma dör i bukhinnecancer och hennes pappa blir allvarligt sjuk.

Men på något sätt hittade Gunilla sin plats i livet igen. Boken är hennes berättelse.

Jag? En sträckläsning, i bilen på väg ner mot Stockholm. En oerhört gripande bok och man kan inte annat än undra hur otroligt orättvist livet kan vara. Hur kan en människa drabbas av så många svårigheter på en och samma gång? Jag ser helt klart upp till denna människa!
 

Och? LÄS BOKEN!!! En gripande sann berättelse om att ta sig igenom livets extrema svårigheter.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Gunilla Lindh, Alltid för er

Länk till adlibris, bokus

Hemlös av Sarah Lean

Det är ett år sedan det hände. Ett år sedan på pappas födelsedag, då dog Callys mamma. Hennes pappa och bror vill nästan aldrig prata om mamma. De blir så ledsna. Men Cally vill att de ska prata om henne. Annars är det ju som att hon aldrig fanns. Kanske man glömmer bort henne då?

På skolan ska klassen samla in pengar till Angelas hospis. För att samla in pengar ska några i klassen vara helt tysta en hel dag, och försöka få sponsorer som betalar för varje timmas tystnad. Till allas förvåning vill Cally vara tyst. Lite för att ingen tror att hon kommer att klara det. Men det gör hon. Och hon fortsätter att vara tyst, i trettioen dagar.

Det är ändå ingen som lyssnar på henne och hemma vill de ju inte prata om mamma, det Cally vill prata om. Cally börjar se hennes mamma på lite olika ställen men ingen annan ser henne. Fast de ser den stora grå hunden som ibland följer med mamma. Cally är helt säker att den hemlösa hunden hör hemma hos dem. Men hur ska hon få pappa att förstå det?

Cally har fått nya grannar och där finns det en pojke som är blind och hör nästan ingenting. De kan prata med varandra utan att säga ord högt. Och Sam och hans mamma blir till stor hjälp för både Callie och hennes familj.

En mycket bra bok om ett svårt ämne.

Det finns mycket att prata om kring i den här boken. Hur man sörjer på olika sätt och hur man bearbetar sorgen. Om vänskap och längtan.

En bok som berör. Tårögd som jag är kunde jag inte annat än fälla några tårar då och då.

 

Läs även andra bloggares åsikter om

Hemlös, Sarah Lean

Länkar till bokus, adlibris

Livet efter dig

Livet efter dig av Jojo Moyes

Boken fick mig att tänka på den fantastiska filmen "en oväntad vänskap".
En bok som jag var glad var just under 400 sidor lång så att jag fick njuta av den länge.

 

Vad? Detta är utan tvekan en underbar kärlekshistoria.

Will Traynor var en atletisk och framgångsrik eftertraktad ung man i London. Men en dag förändrar en motorcykelolyka allt detta. Han blir totalförlamad och finner ingen som helst glädje i livet längre.

Louise Clark är raka motsatsen till Will. Hon jobbar på ett sunkigt kafé. Bor hemma och försörjer hennes föräldrar på sin dåliga lön. Hon har inga som helst drömmar om att ta sig någon vart eller kämpa sig uppåt. När kaféet ska stänga blir Lou arbetslös.

I akut behov av pengar så tar hon jobbet hos Will, i brist på annat. Hon ska vara hans sällskapsdam. Underhålla honom, mata honom, försöka få honom att orka med livet. Men Will har bestämt sig att hans liv är helt tömt på glädje och han tänker göra slut på eländet. Lou bestämmer sig för att försöka få honom att ändra sig. Visa att han kan ha ett liv fyllt av saker trots att han sitter i rullstol. Han är inte särskilt charmig och svår att ha att göra med.

Ingen av dem kunde ana hur deras möte skulle komma att förändra deras liv och varandra så totalt. 

Jag? Jag är en person som lätt blir känslomässigt involverad. Och det är inget undantag när jag läser. Jag lever mig lätt in i historier, platser, människors liv...kanske just för att jag läst så mycket. Extra mycket blir det med en riktigt bra bok som fångar en. En sån där man blir helt uppslukad och inte kan sluta läsa. Man verkligen känner att man är där med karaktärerna. Då och då stöter jag på en bok som verkligen går rakt in i märgen på mig. Det känns som att jag är med. Jag blir engagerad i karaktärerna och vill att de ska vara verkliga. Att historien ska vara baserad på en sann historia, bara för att det är så fint!

Det här var en sån bok. Förvänta dig att gråta, skratta, till och med bli arg. För det blir man. Flera gånger om. Även om ämnet är tungt är inte boken det. Det finns humor, värme. Inte heller känns den sliskig och överfylld av klyshiga kärleksscener. Kärleken är äkta. Personerna är äkta.

 

Och?  När jag slog igen sista sidan och torkade bort mina tårar gav jag boken till min man att läsa."

Absolut en av mina bästa böcker på sista tiden. Och i år har jag faktiskt läst många BRA böcker. Den är fantastisk! En bok jag kommer att köpa till min bokhylla bara för att komma ihåg att läsa den en gång till, nån gång

 

Läs även andra bloggares åsikter om Livet efter dig, Jojo Moyes
Länkar till bokus, adlibris

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green

Jag vet inte vart jag ska börja.
Det här är en sån där bok som jag önskar att jag inte hade läst.
För att jag skulle vilja ha nöjet att få läsa den för första gången igen.
Den hamnar absolut bland mina favoriter!

Omnämnd på många bloggar och bokrecensioner.
En ungdomsbok som passar alla. Vuxen som ung.

Bara inledningen är fantastisk.
John Green vill poängtera att det är en fiktiv berättelse. Det finns ingen anledning till att fundera kring vad som är verkliga inslag och vad som är påhittat. Varken romanen eller läsaren mår bra av detta. Även en fiktiv berättelse kan vara viktig.
Hur ofta läser inte jag böcker och undrar hur mycket som kan vara baserat på verkligheten.Skönt att bli påmind att inte alltid fundera så mycket bara låta det vara en berättelse.

Boken var väldigt jobbig att läsa emotionellt. För mig. Blir påmind. Om svärmor. Saknaden växer sig större för ett litet tag och blir nästan outhärdlig. Men det kan säkert vara bra att känna så också emellanåt.

Hazel Grace Lancaster är 16 år och har cancer, i lungorna. En obotlig variant. men hon får en medicin som gör att cancern i alla fall inte växer sig större. Hon får lite mer tid på sig att leva.
Men hon känner sig som en granat. Som förr eller senare kommer att explodera och skada alla som hon håller nära sig.

Augustus Waters är 17 år. Han har haft cancer och fått amputera ena benet. Men just för tillfället är han fri från cancer. Sen ett och ett halvt år. Men om han får ett återfall eller inte kan inte läkarna svara på. Just nu är han frisk.

De träffas på en stödgrupp där ungdomar som antingen har cancer eller blivit friskförklarade träffas för att stötta varandra och prata.

En kärlekshistoria. En vacker sådan.
Jag älskar Hazel Grace och Augustus. Jag vill lära känna dessa personer! Att dom ska vara verkliga. Den styrka som finns hos vissa människor är anmärkningsvärd. De är fantastiska karaktärer som man inte kan annat än älska.

Jag tänker inte säga så mycket mer om boken.
LÄS DEN!!!

"Åh, det skulle inte göra något, Hazel Grace. Det skulle vara ett privilegium att få hjärtat krossat av dig." s 176

Underverk

Underverk av Brian Selznick

Brian Selznick är en författare som skriver fantastiska böcker.
Tidigare har han skrivit En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret som också blivit film. Hugo Cabret är en tjock bok varvad med härliga blyertsteckningar.

Även Underverk är en bok som varvats med bilder.
I Hugo Cabret för bilderna historien vidare som en del av berättelsen. 
I Underverk däremot så för bilderna en egen historia. Det är också en tjock bok men en snabbläst sådan. Det är några sidor luftig text och sedan några sidor med fina teckningar.

I boken får vi följa två olika berättelser. Den ena som är i text handlar om Ben som är döv på ena örat. Hans historia börjar i Minnesota och året är 1977. Hans mamma dör och han bor hos sin släkt. En dag smyger han hem till hans gamla hus och där hittar han en bok som heter Underverk. Han upptäcker något underligt och bestämmer sig för att försöka ta reda på vem hans pappa är och hitta honom.

Den andra historien vi får följa är enbart i bilder. Den handlar om Rose som också hon är döv. Hennes historia börjar år 1927. Hon rymmer till sin bror som jobbar i New York City.

Under större delen av boken varvas berättelserna. Men trots ett mellanrum på 50 år knyts dessa historier ihop.

En mycket bra bok. Snabbläst trots sin tjocklek.
Härliga bilder och det är fantastiskt hur han lyckas förmedla så många känslor i bara bild. Man förstår tidigt att Rose är döv trots att hennes berättelse är bara i bilder.

Jag hoppas att Selznick kommer att skriva fler böcker i samma stil.

Djurvänner

"Djurvänner" av Anton Marklund

En omtalad bok här i Norrland. Speciellt mina trakter då det är en Västerbottensförfattare. Han debuterar med denna bok och han gör det bra.

Den utspelar sig i ett litet samhälle i Västerbotten. Johannes bor där med sin familj. Han är en intelligent tonåring men inte riktigt på samma sätt som alla andra. Han är autistisk. Han förstår inte saker och ting på samma sätt som dom andra i klassen. Vilket leder till att han missförstås och omvärlden ser hans fel medan hans föräldrar ser det goda. Han luras till bus av sina jämnåriga klasskamrater. Han gör det för att han vill vara med, han vill inte vara utanför.

Boken är berättad ur tre perspektiv. Johannes, mamma Mona och pappa Lennart. Marklund har lyckats bra med att skilja dessa tre karaktärers språk. Mona är det som får berätta mest. Jag undrar lite varför...det hade varit lika intressant att se det från pappans och Johannes håll.

Men boken är bra. Riktigt bra. Språket flyter på. Och trots att det är en tragisk bok med ett tungt ämne så är den förvånansvärt lättläst. Men inte lätt bortglömd. Den kommer nog stanna kvar länge i tankarna. Om än inte konstant så för att dyka upp i eftertänksamma stunder.

En bok man inte borde missa!

Jag vill dela med mig av ett utdrag ur boken. En av mina favvosidor...

"Korten blev fina.
Först fotade jag när folk satt och tittade bakåt i kyrkan. De korten ser roliga ut för man ska ju titta framåt. Och så är de roliga för pappa tänker inte på att vi långt fram kan se honom. Jag tog ett par bilder när han försökte göra mamma glad. De var långt borta, men jag zoomade så man ser ändå ganska bra vad han gjorde.
När mamma är sådär jätteledsen måse man ibland göra henne glad på konstiga sätt. Man måste fysiskt chocka henne, heter det.
Först är det en bild då pappa skakar enne. Den bilden är bra för pappa är skarp och mamma suddig. Att mamma är suddig beror inte på att jag rörde kameran. Det lärde mamma mig när hon visade hur man för över bilderna till datorn. Nä, mamma är suddig för att hon inte är stilla. Det är inte hennes fel, men det är därför.
Det ser häftigt ut. Nästan som hon är ett spöke.

Näst bild är på då pappa slår mamma. Inte hårt, bara löst på kinden. Egentligen får man inte slå någon annan, inte ens med handflatan. Men pappa gjorde det för han ville vara snäll mot mamma.
När mamma fick se korten tittade hon länge på just det kortet. Hon sa att jag var duktig som lyckats ta precis när handen träffar kinden.
Hon tyckte om det kortet. Hon sa att man inte får slåss, men att det där var annorlunda. Ibland måste man göra sådant man inte vill, för att det är det rätta att göra.
Sedan sa hon att jag skulle titta på pappas andra hand, den han inte slår med. Han håller den runt hennes axel, som om han mitt i det att han måste slå henne, samtidigt kramar henne.
Hon tittade länge på den bilden. Sedan suckade hon.

Sista bilden är på människorna i bänkarna igen. Mamma tittade bara snabbt på den innan hon klickade bort rutan. Hon sa inget, men rynkade pannan. Det gör hon när hon inte tycker om något.
Kanske såg hon inte det som är bra med den? Att de som sitter långt fram och kan se över räcket, ser annorlunda ut i ansiktet än de som sitter längre bak?
"Folk", sa hon bara. "De förstår inte.""