Det är ett år sedan det hände. Ett år sedan på pappas födelsedag, då dog Callys mamma. Hennes pappa och bror vill nästan aldrig prata om mamma. De blir så ledsna. Men Cally vill att de ska prata om henne. Annars är det ju som att hon aldrig fanns. Kanske man glömmer bort henne då?
På skolan ska klassen samla in pengar till Angelas hospis. För att samla in pengar ska några i klassen vara helt tysta en hel dag, och försöka få sponsorer som betalar för varje timmas tystnad. Till allas förvåning vill Cally vara tyst. Lite för att ingen tror att hon kommer att klara det. Men det gör hon. Och hon fortsätter att vara tyst, i trettioen dagar.
Det är ändå ingen som lyssnar på henne och hemma vill de ju inte prata om mamma, det Cally vill prata om. Cally börjar se hennes mamma på lite olika ställen men ingen annan ser henne. Fast de ser den stora grå hunden som ibland följer med mamma. Cally är helt säker att den hemlösa hunden hör hemma hos dem. Men hur ska hon få pappa att förstå det?
Cally har fått nya grannar och där finns det en pojke som är blind och hör nästan ingenting. De kan prata med varandra utan att säga ord högt. Och Sam och hans mamma blir till stor hjälp för både Callie och hennes familj.
En mycket bra bok om ett svårt ämne.
Det finns mycket att prata om kring i den här boken. Hur man sörjer på olika sätt och hur man bearbetar sorgen. Om vänskap och längtan.
En bok som berör. Tårögd som jag är kunde jag inte annat än fälla några tårar då och då.
Läs även andra bloggares åsikter om
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar