Det tog många år innan Leon Leyson överhuvudtaget ville prata om sina upplevelser. Men efter många år och efter filmen Schindler's List så började han berätta för en journalist. som resulterat i en bok.
När Leon var tio år invaderada tyskarna Polen och livet skulle aldrig vara sig likt igen. Hans familj flyttades till gettot i Krakow och hans pappa fick jobb på Oskar Schindler's fabrik. Efter några år lyckades även hans familj få jobb på fabriken. Och det var nog detta som gjorde att så många i hans familj lyckades överleva kriget.
Leon var den yngste någonsin som jobbade åt Schindler. Men han överlevde både arbetet och koncentrationsläger. Han berättar från sina egna minnen. Sin bild av Oskar Schindler. Han som räddade många judars liv trots att han bar nazistuniform.
Biografier blir ofta gripande just för att det är någon som berättar om sitt liv och sina minnen. Denna är helt klart just det. Den blir extra fängslande och stark för att det inte är en påhittad historia utan verkliga händelser.
Detta är en sorglig, gripande och bra biografi. Skriven på ett enkelt språk som barn och ungdomar lätt kan förstå. En mycket bra bok att använda i skolan om andra världskriget och även hemma som kan föra samtalen vidare om hur det var och hur man tänkte om judarna och så vidare.
Inte bara en bok för barn och unga utan likväl för vuxna. Jag upphör aldrig att förvånas och förfäras över hur det var under andra världskriget. Det går inte att föreställa sig människohatet som spreds som en skogsbrand. Men tänk att det mitt i allt detta fanns människor som trotsade stormakterna.
Alfie Summerfield, it's his fifth birthday. The day that the first world war began. His dad said he wasn't going to fight. But he did.
He said that he would be called out to war later anyway. Might as well volunteer, maybe there will be a benefit for going out sooner rather than later. So he went. His mother cried, his wife was horrified and his son was so sad.
Four years later and the war is still going. Alfie has stopped receiving letters from his dad. And he has no idea where he is, if he is alive.
Alfie has started polishing shoes a few days a week instead of going to school. Just to help mom, because the money is barely enough.
Polishing shoes leads to meeting new people and to many interesting discussions. Alfie finds out something he hardly knows if he can believe. He has to find out if the name he thought he saw was what he actually saw.
Is his dad alive after all and why is he not at home if he is? He decides to find out.
Yet another wonderful book by John Boyne. This is one of my favorites so far. It is well written and hard to let go.
A wonderful thought of how a boy's belives can change a person. The doctors aren't always right. Sometimes what a sick person needs isn't medicine for the body but for the soul.
Noah Barleywater har bestämt sig för att rymma hemifrån. Det är för jobbigt hemma. Han tar med sig sitt pick och pack och springer bort.
På vägen springer han genom några märkliga byar där det händer saker som han inte alls förstår. I den ena byn blir han inte alls omtyckt. Men så kommer han till ett ställe. Med ett stort träd och en speciell leksaksaffär.
I leksaksaffären är det fullt av marionettdockor, allt i trä. Och där jobbar en gammal man. En man som berättar om sitt liv och hur han inte hann hem och säga adjö till sin gamle döende far, för att han sprang o sprang.
Pojken berättar varför han egentligen sprungit bort och den gamle mannen förstår. Men ger goda råd som hjälper pojken på vägen att bearbeta sin sorg och rädsla.
Jag har fastnat för John Boyne som författare. Jag har läst ungdomsböckerna han skrivit och tänker ge mig på någon vuxenroman också.
Boken är klassad som ungdomsbok på biblioteket. Men jag tycker faktiskt att den passar in i åldern 9-12 år hellre.
Berättelserna har en uns av otrolighet i sig. Speciellt denna. Svårt att hänga med ibland för att fantasin flyger iväg så mycket. Men han har alltid en moral och en bra tanke med historien.
Ibland vill vi alla springa bort från det som är jobbigt. Men det är oftast inte det klokaste valet.
Jessica är kär i Arvid. Och nu ska hon få träffa honom på festen. Louise säger att han kommer till festen bara för att Jessica är där. För att få träffa henne. Fjärilarna i magen tar nästan över hon är så nervös. Men med nån dricka i magen så lugnar fjärilarna ner sig. De dansar och skrattar. Det ena leder till det andra.
Det är inte så att hon inte vill. Det vill hon absolut! Hon är ju så kär i honon. Men hon blir nästan lite rädd att han inte kommer vilja prata med henne på måndag i skolan. Tänk om han bara ville få henne i säng. Men så var det inte, allt är så bra och Jessica är så lycklig.
Tills den dag då mensen inte kommer. Men den kan ju vara lite sen...fast så här sen? Hon måste ta ett test. Men tänk om den visar ett plus? Kan hon ta bort ett barn? Vad kommer alla runt omkring att säga om hon skulle vilja behålla barnet? Vad skulle Arvid säga?
Katarina von Bredow är verkligen en makalöst bra författare. Hon har skrivit mycket. Och hon skriver så bra, så fängslande. Man bläddrar och bläddrar och läser vidare.
I denna bok har hon verkligen lyckats fånga ett tonårs bekymmer som säkert många fler än man tror ställs inför. Moraliska frågor, kommer ens vänner att svika och så kärleken. Kanske den där känslan av att detta är äkta kärlek...men kanske det inte blir som man tänkt sig trots allt.
Hon är en helt vanlig tjej. Hon klär sig inte utmanande eller annorlunda. Hon skriker inte och gör revolt. Hon är nästan osynlig. Trots att hennes pappas högsta önskan är att hon ska klä sig punkigt och reagera, på nåt.
Men det finns olika sätt att göra uppror. För några år sedan dog hennes mamma i cancer, lungcancer. Det är förbjudet att röka i hennes familj hädanefter. I ren protest tjuvröker hon i parken, på ett gömställe i ett träd där hon kan kan gömma cigaretterna också. Men så en dag saknas det två cigaretter. Nån har hittat hennes gömställe.
Det visar sig vara Mio som också tjuvröker. En liten tolvåring. Till slut sitter de där tillsammans och filosoferar och försöker komma underfund med livet.
En fin bok om vänskap som går utanför de "vanliga" normerna. Hur en oväntad vänskap kan visa sig vara precis det man behöver för att kunna gå vidare i sin saknad. Och även hur en person kan vända upp och ner på fördomar man har. Det finns en rolig tvist i boken som var helt oförutsägbar och som gjorde boken helt klart mer intressant.
För trots att det har gått flera år är saknaden stor. Saknaden av att ha förlorat sin mamma är nog något som aldrig försvinner.
Hugo och Jessica är klasskamrater. Under sommarlovet förlorar de båda personer i sitt liv. Till slut hittar de varandra i var sin sorg och blir den som hjälper den andra att gå vidare och hitta meningen med livet igen.
Jessica, 15 år, är med om en bilolycka med sina föräldrar. Hennes föräldrar överlever inte och som ensambarn lämnas hon helt ensam. Hon får flytta till sin faster Helen som hon inte riktigt känner så väl.
Hugo, 16 år, förlorar sin storasyster i en olycka. Hans pappa lämnade dem och flyttade till Kanada för ett tag sedan. Hans storebror stack till Kenya när han var sjutton och hör knappt av sig. Och nu har hans mamma också stuckit. Eller hon bor hos nån väninnan för hon klarar inte av att alla lämnar henne. Så Hugo får i stort sett klara sig själv.
Hur gör man för att gå vidare när man bara vill att allting ska vara som det var förut? Runtomkring fortsätter allting som om ingenting har hänt men själv vill man inte gå vidare.
En bok i ett litet format. Vartannat kapitel får vi följa Hugo och vartannat Jessica. Såsmåningom vävs deras världar ihop. En bra skildring av sorg ifrån två olika perspektiv och två olika erfarenheter. Och hur vi kan hjälpa varandra i vår bearbetning.
Det mest fascinerande med denna bok är att den är skriven av en tjej som är 13 år. Hon var 12 år när hon skrev boken men fick den publicerad när hon fyllt 13.
I vissa lägen märks det att det är en debutförfattare som kanske inte skrivit särskilt mycket innan. Men jag tycker verkligen inte att det märks att hon är så ung. Vilket ju är väldigt roligt. En mycket lovande debut.
Francesca ska börja på en ny skola. På skolan Sebastian, egentligen är det en pojkskola men nu har de bestämt sig för att tillåta flickor på skolan också. Men jämlikhet vet de inte riktigt vad det betyder. Egentligen vill Francesca gå på samma skola som sina gamla vänner. Inte börja en ny men hennes föräldrar vill absolut att hon går på Sebastian, en bra skola.
Hon passar inte riktigt in någonstans. Hon är en av de där udda som blivit över i klassen men inte ens bland de andra udda känner hon sig bekväm.
Inte nog med att knappt ha vänner och börja på en ny skola så är det totalt kaos hemma. Mamma har fått ett sammanbrott och är totalt deprimerad. Hon tar sig inte upp ur sängen de flesta dagarna.
Pappa är inte heller sig själv. Det bästa han vet och det han gör mest av allt är pratar med mamma, om allt. Men nu är hon knappt kontaktbar och han vet inte vart han ska ta vägen eller hur han ska bete sig. Allt faller i bitar hemma hos Francesca där hon får ta stort ansvar.
Hon har aldrig känt sig så ensam.
Boken påminner mycket om "ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner" av Malin Stehn. Att ha en sjuk förälder och hur det påverkar allting runtomkring.
Men i denna bok är det mer kring Francesca och hennes skolliv samt vänner än det är kring hennes mammas sjukdom.
