Jessica, 15 år, är med om en bilolycka med sina föräldrar. Hennes föräldrar överlever inte och som ensambarn lämnas hon helt ensam. Hon får flytta till sin faster Helen som hon inte riktigt känner så väl.
Hugo, 16 år, förlorar sin storasyster i en olycka. Hans pappa lämnade dem och flyttade till Kanada för ett tag sedan. Hans storebror stack till Kenya när han var sjutton och hör knappt av sig. Och nu har hans mamma också stuckit. Eller hon bor hos nån väninnan för hon klarar inte av att alla lämnar henne. Så Hugo får i stort sett klara sig själv.
Hur gör man för att gå vidare när man bara vill att allting ska vara som det var förut? Runtomkring fortsätter allting som om ingenting har hänt men själv vill man inte gå vidare.
En bok i ett litet format. Vartannat kapitel får vi följa Hugo och vartannat Jessica. Såsmåningom vävs deras världar ihop. En bra skildring av sorg ifrån två olika perspektiv och två olika erfarenheter. Och hur vi kan hjälpa varandra i vår bearbetning.
Det mest fascinerande med denna bok är att den är skriven av en tjej som är 13 år. Hon var 12 år när hon skrev boken men fick den publicerad när hon fyllt 13.
I vissa lägen märks det att det är en debutförfattare som kanske inte skrivit särskilt mycket innan. Men jag tycker verkligen inte att det märks att hon är så ung. Vilket ju är väldigt roligt. En mycket lovande debut.
Jag har tänkte lite på det där när man (använder Lundgren som exempel nu) säger "jag/hon skrev boken när hon var XX år gammal men fick den publicerad när...", speciellt när publikationen sker flera år senare. Oftast är ju boken nästintill en helt annan efter redigering hos förlag, för att inte tala om författarnas egna omskrivningar m.m. innan romaner blir publicerade. Det gör det lite jobbigt att säga när böcker egentligen skrivits tycker jag ;) jättefin blogg förresten, första gången jag hittat hit, men tycker inläggen är väldigt mysigt skrivna!
SvaraRadera