Djurvänner

"Djurvänner" av Anton Marklund

En omtalad bok här i Norrland. Speciellt mina trakter då det är en Västerbottensförfattare. Han debuterar med denna bok och han gör det bra.

Den utspelar sig i ett litet samhälle i Västerbotten. Johannes bor där med sin familj. Han är en intelligent tonåring men inte riktigt på samma sätt som alla andra. Han är autistisk. Han förstår inte saker och ting på samma sätt som dom andra i klassen. Vilket leder till att han missförstås och omvärlden ser hans fel medan hans föräldrar ser det goda. Han luras till bus av sina jämnåriga klasskamrater. Han gör det för att han vill vara med, han vill inte vara utanför.

Boken är berättad ur tre perspektiv. Johannes, mamma Mona och pappa Lennart. Marklund har lyckats bra med att skilja dessa tre karaktärers språk. Mona är det som får berätta mest. Jag undrar lite varför...det hade varit lika intressant att se det från pappans och Johannes håll.

Men boken är bra. Riktigt bra. Språket flyter på. Och trots att det är en tragisk bok med ett tungt ämne så är den förvånansvärt lättläst. Men inte lätt bortglömd. Den kommer nog stanna kvar länge i tankarna. Om än inte konstant så för att dyka upp i eftertänksamma stunder.

En bok man inte borde missa!

Jag vill dela med mig av ett utdrag ur boken. En av mina favvosidor...

"Korten blev fina.
Först fotade jag när folk satt och tittade bakåt i kyrkan. De korten ser roliga ut för man ska ju titta framåt. Och så är de roliga för pappa tänker inte på att vi långt fram kan se honom. Jag tog ett par bilder när han försökte göra mamma glad. De var långt borta, men jag zoomade så man ser ändå ganska bra vad han gjorde.
När mamma är sådär jätteledsen måse man ibland göra henne glad på konstiga sätt. Man måste fysiskt chocka henne, heter det.
Först är det en bild då pappa skakar enne. Den bilden är bra för pappa är skarp och mamma suddig. Att mamma är suddig beror inte på att jag rörde kameran. Det lärde mamma mig när hon visade hur man för över bilderna till datorn. Nä, mamma är suddig för att hon inte är stilla. Det är inte hennes fel, men det är därför.
Det ser häftigt ut. Nästan som hon är ett spöke.

Näst bild är på då pappa slår mamma. Inte hårt, bara löst på kinden. Egentligen får man inte slå någon annan, inte ens med handflatan. Men pappa gjorde det för han ville vara snäll mot mamma.
När mamma fick se korten tittade hon länge på just det kortet. Hon sa att jag var duktig som lyckats ta precis när handen träffar kinden.
Hon tyckte om det kortet. Hon sa att man inte får slåss, men att det där var annorlunda. Ibland måste man göra sådant man inte vill, för att det är det rätta att göra.
Sedan sa hon att jag skulle titta på pappas andra hand, den han inte slår med. Han håller den runt hennes axel, som om han mitt i det att han måste slå henne, samtidigt kramar henne.
Hon tittade länge på den bilden. Sedan suckade hon.

Sista bilden är på människorna i bänkarna igen. Mamma tittade bara snabbt på den innan hon klickade bort rutan. Hon sa inget, men rynkade pannan. Det gör hon när hon inte tycker om något.
Kanske såg hon inte det som är bra med den? Att de som sitter långt fram och kan se över räcket, ser annorlunda ut i ansiktet än de som sitter längre bak?
"Folk", sa hon bara. "De förstår inte.""