Vad? Ett par träffas, blir förälskade och får en son. Men snart märker pappan att det är något som är annorlunda med pojken. Han kryper i ett mönster som ingen annan ser. Han vill måla en färg som ingen annan kan se. En bok om deras föräldraskap. Om att älska ett barn som inte är som alla andra.
Jag? Boken är skriven i korta stycken. Nästan som fotografrafier, polaroider, av just den stunden. Ett härligt sätt att skriva som passar just bokens innehåll väldigt bra. Man känner att man får ta del av en familjs liv i korta sekvenser och blir väldigt engagerad i familjen och pojken.
Och? Tänk om det finns färger som inte vi ser? Varför har vi vuxna så rätt och barn oftast så "fel" (i våra ögon)?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar